Adhd eller inte: Min resa
Det handlar inte bara om diagnosen. Det handlar om att försöka förstå sig själv och hur man fungerar med människor omkring.
Jag träffade en psykolog för att prata om en lång period i livet som ställde hela min värld upp och ner. Jag träffade min nuvarande man, och blev varse om att jag inte alltid agerade och fungerade som normen. Vi blev gravida samtidigt som jag tog avstånd från min familj. Min man hade mycket som hände kring hans jobb som påverkade vårt liv och ingen av oss kunde hantera våra skillnader. Han som vill prata och diskutera och jag som låser mig och blir tyst. Det slutade med att båda kände sig ensam och vi både utövade maktspel, med ord och tystnad. Dessutom blev vår son sjuk samtidigt som vi väntade vårt andra barn. Trots detta så visste vi att vi älskade varandra och ville fortsätta leva tillsammans, vi gick både KBT och träffade psykolog. Vi gifte oss, än idag jobbar vi på att hitta en kommunikation som passar för båda. Psykologen trodde inte att jag hade adhd, dåligt självförtroende och lite social träning löd diagnosen.
När jag efter ett par år ändå ville göra en utredning för eventuell adhd, så pekade mitt tillstånd mer på ångest, oro och dåligt självförtroende. Ingen vidare utredning gjordes eftersom... "ja du har lite drag av adhd, men det har alla människor, det är mer din personlighet, och jag anser att en utredning är onödig". Psykologen trodde inte att jag hade adhd, dåligt självförtroende och lite social träning. Jag fick gå KBT online för dåligt självförtroende. Covid 19 var i full gång och mycket skulle ske via distans. Fokus låg då på hur dåligt jag mådde och hur ledsen jag blev när saker gick fel, hur jag kände mig dålig hela tiden och att det var inte mitt fel. (Nu vet jag att det inte är mitt fel, men jag är ändå ansvarig för konsekvenserna.)
Två olika sidor av samma diagnos.
Kvinnor visar ofta andra symtom än män, vilket leder till att diagnosen inte upptäcks lika tidigt. Istället för utåtagerande beteenden uttrycks symtomen på ADHD ofta som inre spänningar, överansträngning och låg självkänsla. Kvinnor kompenserar för detta genom kontrollbehov, perfektionism eller hög prestation, vilket kan leda till bluffsyndrom. Många kvinnor får därför sin ADHD-diagnos i vuxen ålder, ibland efter att ha kraschat psykiskt. (Checklista: ADHD-symtom hos vuxna | Kognitiva teamet)
Du kan läsa mer om detta i böckerna:
Åren går, adhd består: Att få en diagnos som vuxen och åldras med adhd. (Lotta Borg Skoglund; 2023)
Handbok för kvinnor med (eller utan) ADHD: en radikal guide till en bättre vardag och hur du får din inre kritiker att hålla lite mera käft. (Ann Söderlund, Fi Lindfors; 2024)
Jag menade ju inget illa med det jag råkade säga när jag blev för arg, för ledsen eller kände att jag inte kunde hitta en förklaring till varför jag valde att göra just som jag gjorde. För visst är det så att med adhd så kan du inte alltid "dra i handbromsen" för att tänka efter. Ta den där pausen som är så bra att ta innan du säger något. Min man säger att det bästa du kan lära dig är att säga förlåt. Han har rätt, men det är inte lätt. Min första psykolog förklarade mitt beteende som en form av självförsvar
Har du svårt med självmedvetenheten kommer du ofta att hamna i situationer som blir till misslyckanden. Då kan det vara extra svårt att både för dig själv och andra medge att du kanske har gjort eller handlat felaktigt. eller så inser du mycket väl att du hamnat snett men att det, på grund av att det så ofta blir fel, känns smärtsamt att erkänna det för andra. Det som av omgivningen uppfattas som 'förnekelse' kan vara ett försvar av en sårbar självkänsla. (Lotta Borg Skoglund; 2023)
Jag är konflikträdd, har varit det sedan jag var liten. Jag kan stå upp för mig själv och för andra utan problem. Men, när det kommer till att göra fel och erkänna detta så låser det sig för mig. Jag känner mig dålig, som om det är något fel på mig, jag känner mig dum och korkad. För "du kan väl inte vara så korkad så du..." det hjälper ju verkligen en person som inte kan tänka sig för innan, inte vet vilka frågor man ska ställa eller vilka steg du måste ta för att nå ett visst mål. Om du inte innan kan förstå/veta vad du förväntas säga eller agera så är det svårt att svara på frågan varför gjorde eller sa du inte... Då kommer "bort förklaringar" eller "skuld förskjutningar". Mer om det under sidan Inspiration & Tankar.
Det har varit en verklig utmaning att acceptera tanken på en adhd-diagnos, särskilt när flera psykologer har sagt att jag inte har det. Ändå stämmer så mycket in på checklistan för adhd. Denna ovisshet har format stora delar av min upplevelse och hur jag ser på mig själv. De tvivel jag kan känna på mig själv, på min man för att hans upplevelser av att leva med mig kan ju inte stämma när ingen annan tror att jag har adhd.
Jag har hört av mig till vården efter detta för att ju mer jag själv ser tecken på adhd desto lättare blir det för mig att agera och förändra små saker i livet som närmar sig det "normala". Men svaret blir... "Jag ser att du varit i kontakt med psykolog tidigare, vad sa dom då... Okej, då ser inte vi någon anledning att påbörja en ny utredning".
Det finns en aspekt som båda psykologerna påpekade. Hur bra man kan fungera i olika situationer. Hamnar jag i situationer där jag är osäker, inte vet vad jag ska fråga om eller vad som förväntas av mig. I kontakt med olika företag för att få offerter m.m. så får jag ångest och jag kan inte ringa. Jag är inte heller en person som kan gå fram till andra människor och ha långa samtal, ställa frågor och hålla ett samtalet vid liv. Jag vet inte vad jag ska ställa för frågor, väder och vind kan jag prata om. Dessutom har jag svårt att begränsa mig. Ställer någon på jobbet frågan, hur har din helg varit, blir inte svaret kort och gott, bra. Det blir en lång utläggning om barnen som varit sjuk eller projektet som vi fick problem med. Check på den.
-"Du får frågan om du hade en bra helg av en person och du tänker att du bara ska svara 'ja tack, du' men berättar istället om allt som hänt". (Ann Söderlund, Fi Lindfors; 2024)
I mitt yrkesliv har jag känt mig som självsäkrast. Jag har "jobbat" med barn sedan jag kunde välja arbetsplats för praktiken. Jag gick Barn och fritid, kom in som reserv, att plugga och känna mig som en i klassen var inte min grej. Jag var risktagande inom gränser. (CITAT) Jobbade flera år som kassör och även där ansvarig en period för "Minihuset", stället föräldrar lämnar sina barn medan de handlar. Sedan bestämde jag mig för att läsa upp min betyg på Komvux. Jag läste till förskollärare.
Jag är en annan person på jobbet, jag är trygg, vet att jag gör ett bra jobb. Har fått otroligt förtroende från chefen med ansvar så som projektledare, "mentor", ansvarig förskollärare, varit med och lätt utveckling och olika projekt med kommunen. Jag kan planera och sätta upp mål och leda stora grupper med barn. Tala inför kollegor och hålla i föräldramöten där alla vårdnadshavare samlas tillsammans och tryggt stå längt fram och presentera vårt arbete. I efterhand har jag förstått hur min adhd kan ha visat sig och varit till min fördel i mitt yrke.
"Denna sida har verkligen fått mig att känna mig mindre ensam i min egen ovisshet. Att läsa om någon annans kamp med diagnos och självförståelse är ovärderligt."
En läsare från Umeå
Skapa din egen webbplats med Webador